Topic: Syskonbråk och syskonkärlek

Då var det dags igen för en observation och tanke...

Kan det vara så här:
- Det heter att syskon bråkar. Skämtsamt kallar man bråk för "det är bara syskonkärlek".
- Normen, och allt jag kommer ihåg från mina år med två yngre bröder, är att under och efter första klass, så "finns" inte syskonen, man separeras mentalt eftersom man går tillsammans med jämnåriga i skolan. Ett-två år äldre, syskon eller inte, umgås man helt enkelt inte med, och när man är hemma är syskonen bara i vägen.

Men, mina observationer av våra egna barn, 4+7 år (tjej och kille), och andra hemundervisares barn är:
- Bråken är helt annorlunda och färre.
- Umgänget är mycket vanligare, och samarbete verkar vara norm, både för att lösa problem och meningsskiljaktigheter
- Våra 4+7-åringar leker oftast genom hela dagarna, och somnar ofta på varandra i soffan/sängen.

Så - det verkar som om skolsystemet:
- fungerar effektivt som syskon-separator.
- gör att samarbete och umgänge upphör mellan syskon.
- Kanske är det så också, att det skapar nedlåtande känslor för syskonen ("min dumma lillasyster", "min bror kan ingenting", "äsch, min syrra går bara i lågstadiet" mm)

Vad säger ni?

Nästan ingenting handlar om vad det handlar om!

Re: Syskonbråk och syskonkärlek

Mina observationer av mina två barn (3 och 7) liknar dina.
(har inga syskon själv så jag kan inte dra några slutsatser från min egen uppväxt)
Men jag märker att varje gång mina barn är ifrån varandra måste de knyta an på nytt.

Långa dagar i skola/förskola separerar barn från föräldrar och syskon och det är därför som kompisar och jämnåriga kamrater i skolan blir viktiga, eftersom annars är man helt ensam. Frågan är om barn med syskon och kärleksfulla föräldrar har lika stort behov av skolkamrater ? Kamrater i skolan blir ett slags surugat för familjen.
Jag tror dock att både skola och försklola kan vara bra för barn som kommer från trasiga familjer. Frågan är vad skapar trasiga familjer?

Man kan säga bra medicin ökar efterfrågan av mera bra medicin.
Det är lite på samma sätt med skolan.
Ta barnet ifrån sin naturliga miljö, barnets behov av kamrater ökar.
Föräldrar träffar sina barn mindre och deras förmåga och kunskap hur man tar hand om sitt barn minskar, föräldras behov av mera skola/förskola ökar.

Re: Syskonbråk och syskonkärlek

Mischa wrote:

- Kanske är det så också, att det skapar nedlåtande känslor för syskonen ("min dumma lillasyster", "min bror kan ingenting", "äsch, min syrra går bara i lågstadiet" mm)

Den här attityden med nedlåtande känslor som du nämner
finns och skapas i vissa miljöer, vet inte varför det är så riktigt men en del skolor och en del arbetsplatser finns kraftiga VI och DE.
Vi tekniker och de säljare eller vi på ekonomi och de på service.
Vi arbetare och de chefer, etc.
Jämför också med vi som använder mac och de som använder pc ;-)

Tror det har att göra med en mycket primitiv överlevnadsinstinkt som ger sig till känna. Samma sak gäller gäng-kultur.
Alla människor men framförallt små barn behöver känna att de tillhör och ingår i en grupp. För att stanna kvar måste man bevisa att man tillhör denna grupp och ingen annan grupp.
Trygg känner man sig när man vet var man tillhör och blir accepterad och får skydd av sin grupp. För små barn uppstår en känsla av osäkerhet varje gång de byter grupp, ett sätt att hantera detta tror jag är vara nedlåtande mot dem som inte tillhör gruppen.

Re: Syskonbråk och syskonkärlek

Jo, så är det nog. Jag tänker osökt på...
- Samhällssbyggarna som byggde och startade statlig tvångsskolesystemet för ca 150 år sen... de visste med säkerhet om dessa mekanismer.
- Darwin tjänade bland många andra till att "vetenskapligt underbygga" samhällsbyggarnas idéer, och i boken "The Descent of Man" beskrivs skillnaderna mellan goda och bra anlag/gener som att vara orsaken till varför man som samhällsbyggare *bör* skilja dem åt!

Men det kanske är att gå för djupt i den här diskussionen, men jag kunde inte låta bli...

Nästan ingenting handlar om vad det handlar om!